jädraranamma

Det var jag, min syster, två kusiner och morbror som begav oss ut med motorbåten. Detta var före "våtdräkter, nya båten och skidor som hör ihop"-tiden. Dock efter "en vanlig vattenskida som ingen ville ha och en träskida ihopsnickrad av tidigare nämnda morbror"-tiden.

Det var inte speciellt varmt i vattnet den sommaren, i alla fall inte just där och då. Och kallt vatten innebär mer maneter. Och när man aldrig åkt vattenskidor (eller om man är kass som Kajsa) så tenderar man att ligga och guppa runt i vattnet mest hela tiden i väntan på båten för ett nytt försök att komma upp. Inte gick det så bra, men gud vad glada vi var när vi kom tillbaka (speciellt jag, för jag var bäst och Kajsa var sämst), totalt nedkylda och sönderbrända av maneter. Men med gott humör, varm choklad, ostmackor och mycket kylbalsam så gör det ingenting, vi hade trots allt åkt vattenskidor. Fett med nice.

Och varför sitter jag här och tänker på vattenskidor? Det är inte för att det är perfekta vattenskidförhållanden, eller för att jag inte kommer att få åka några i sommar utan de är de där nässelutslagen som gör en påminda. Min ben ser ut som om jag var ett barn som precis lärt sig att brännässlor bränns genom att springa rakt in i det största brännässelsnåret man kan tänka sig. Fast jag vet sen många år tillbaka att man inte ska springa bland brännässlor, så vad har då orsakat mina nässelutslag? De kom plötsligt när jag låg ute i solen, från fötterna spred de sig på ett par ynka minuter hela vägen upp till knän. Det kliar och bränner, men jag har ingen aning om varför de kom? Tur att jag har gott humör, eksemsalva och en mamma som lagar mat. Fett med nice.

//MALIN