jädraranamma

Så nu ska jag berätta vad som hände ikväll. Slutade jobba kvart i tolv och var lagom stressad för att jag inte visste när sista spårvagnen hem gick. Hann med spårvagnen och ett par kapitel i "Borta bäst" av Sara Kadefors innan spårvagnen stannade på Bad Allenmoos, försökte gå och läsa samtidigt, men insåg att det inte var en bra idé i mörkret (åh, ljusa sommarnätter saknas). Gick upp de fyra våningarna till lägenheten där jag bor, stoppar in nyckeln in låset och INGETNTING. Det sitter en nyckel i andra sidan och jag kan inte få upp dörren. Klockan har hunnit bli halv ett och jag vet inte vem som är hemma. Skickar sms. Bultar. Ringer. INGENTING. Springer ned för trapporna och ut igen. Vem f*n känner jag som jag kan ringa till halv ett en måndagkväll och be om en sängplats utan att det blir konstigt? Har nog bara chefens nummer inlagd. Och Julians. Och Lilos men hon bor lååååångt bort. Och kanske någon skidlärarkollega som jag inte vet bor i Zürich eller inte. Kommer iaf ut, det brinner ett ljus i lägenheten, någon måste vara hemma. Upp för trapporna. Mer bultande. Mer ringade. Äntligen. Insläppt.

Kanske tio minuter. Eller en kvart. Fan, vad man hinner tänka. Tur att det är varmt och jag iaf var i en trappuppgång. Kände mig precis som Silvia i "Borta bäst" av Sara Kadefors. Grym bok, annorlunda och går inte att lägga ifrån sig. Så nu ska jag läsa sista kapitlet. Sorgligt.

//MALIN