jädraranamma

Är det bara jag som känner mig faktiskt typ snyggast precis på morgonen? Osminkad, oduschad, lite rufsig i håret, DÅ älskar jag att se mig själv i spegeln!

Det är också i de stunderna jag kan tänka: jag skulle lätt kunna gå ut såhär. Gå till skolan utan smink. Utan att fixa håret. Och hur underbart vore det inte att gå till skolan i pyjamas (läs: skönaste shortsen i universum) (egentligen sover jag i trosor... men det kan man ju inte gå ut i!!!!)

Men efter ett tag (läs:efter jag har fått i mig frukost och kaffe) kommer jag på att -nej, jag kan inte gå ut såhär. JAG skulle tycka det var helt okej, men vad skulle människorna runt om mig tycka?

Det är som om man ser på sig själv i ett nyss ljus. Omgivningens ljus. Man bryr sig mer om vad andra tycker än vad man själv tycker.

GUUUUD vad det inte är okej! Ändring borde göras.

Fast det kanske bara är jag som tänker så? fast det tror ag inte? För om man kände sig bekväm utan smink, så skulle man  ju verkligen gå utan det? Det är ju liksom inte jättekul. Och det kostar pengar. Och man får rynkor.

Nu ska jag till Rico och kolla fotboll (läs: vältränade män i tajt mundering).  Bakfyllepizza blir på det också!

TJOFLÖJT!