Ett problem á la familjen Jackman
Jahapp, då var man hemma igen efter 3 timmars "DON'T DO DRUGS"-snack. Var nämligen på riskettan idag. Tråkigt. Men lite intressant (typ som historien om den danske lastbilschauffören som hade 7.6 pr)omille och inte blev stannad för det. Det var liksom en rutinkontroll. Vanliga människor dör vid typ 3-4 promille.
I alla fall. Det var tråkig grupp. Konstanta moralkakor. Avlustande prov. Inga glutenfria kakor. Jag fick ta en banan. Sammanfattningsvis: väldigt jäkla drygt!
Det som var ännu drygare var när jag kom hem. I onsdags hade jag nämligen bakat en kaka till min mor, som skulle få en massa vänner på besök. (Det är bara jag som kan baka den så den blir god) . Jag har inte vart hemma seda dess, och har alltså inte haft nån chans att få mig en bit. Kommer hem efter pissiga riskettan, öppnar kylskåpet. Vad får jag se!?
Jo, den minsta lilla biten som går att få. Det är nämligen en regel i vår familj, den som tar den sista biten får diska, eventuellt slänga påsen/kartongen det låg i. Därför uttnyttjar man det så länge som möjligt, tills det alltså i princip inte finns något kvar, men ändå så mycket att någon kan äta den. Ett fint exempel är att vi fortfarade har kvar en Alladdin-ask i vår bokhylla, för inene vill erkänna vem som tog sista biten, och tvingas slänga kartongen. Nu är vi deusstom för stolta för att erkänna att det faktiskt VAR vi, eftersom det gått nästan ett år.
Därför ska jag nu gå och diska den där jääääkla kakformen. Men kakan var god...
I alla fall. Det var tråkig grupp. Konstanta moralkakor. Avlustande prov. Inga glutenfria kakor. Jag fick ta en banan. Sammanfattningsvis: väldigt jäkla drygt!
Det som var ännu drygare var när jag kom hem. I onsdags hade jag nämligen bakat en kaka till min mor, som skulle få en massa vänner på besök. (Det är bara jag som kan baka den så den blir god) . Jag har inte vart hemma seda dess, och har alltså inte haft nån chans att få mig en bit. Kommer hem efter pissiga riskettan, öppnar kylskåpet. Vad får jag se!?
Jo, den minsta lilla biten som går att få. Det är nämligen en regel i vår familj, den som tar den sista biten får diska, eventuellt slänga påsen/kartongen det låg i. Därför uttnyttjar man det så länge som möjligt, tills det alltså i princip inte finns något kvar, men ändå så mycket att någon kan äta den. Ett fint exempel är att vi fortfarade har kvar en Alladdin-ask i vår bokhylla, för inene vill erkänna vem som tog sista biten, och tvingas slänga kartongen. Nu är vi deusstom för stolta för att erkänna att det faktiskt VAR vi, eftersom det gått nästan ett år.
Därför ska jag nu gå och diska den där jääääkla kakformen. Men kakan var god...
Kommentarer
Trackback
